Plurr

PLURR ÄR INTE bara en båt. Han (vissa båtar är faktiskt manliga och Plurrs ägare under 70 år är mycket bestämd i detta fall) är i ungefär lika delar båt, kultur- och hantverkshistoria, projekt och pionjär.

Båtfakta

Byggår: 1905
Brygga: Brygga 2
Plats: 23
Konstruktör: C G Pettersson
Varv: Reversator
Skrovmaterial: Furuskrov, mahognyöverbyggnad
Motor: Universal Atomic Four
L.ö.a m: 8.90
Bredd m: 2.50

Båt, av uppenbara skäl

Kultur- och hantverkshistoria lika självklart eftersom det är vad man skulle kunna kalla en möbel. Den skiljer sig förstås från vad som brukar betecknas som antika (om man utgår ifrån att sådana föremål skall vara över 100 år) möbler på det viset att detta exemplar förvaras utomhus från april till oktober – i ur och skur. Andra möbler hålls inomhus och får inte utsättas för väta etc.

Plurr genomgår varje år en uppfräschning, någotsom kännare av andra gamla möbler starkt skulle avråda ifrån. Men på samma sätt som en gängse antik möbel är Plurr byggd med förnämsta hantverksskicklighet. Virket är laskat, nitat och proppat, basat för att hålla och vara vackert.

Projekt eftersom han är ett fortgående samarbete mellan en statlig institution, Sjöhistoriska Museet, och en liten ideell förening, Heleneborgs Båtklubb, med syfte att bevara, visa upp och sprida kunskap. Detta är första gången som ett sådant samarbete kommit till stånd. Vilket gör honom även till pionjär.

Pionjär är han annars också i stort sett sedan födseln 1905. Han var inte först på plan vad gäller motordrivna fritidsbåtar, men han kan vara den första som byggts på ett av Sveriges allra första motorbåtsvarv, Motoraktiebolaget Reversator.

Det som gör Plurr särskilt särskild, är också att han 2019 fyller antika 114 år och är i ett alldeles strålande originalskick! Men det hela började alltså med att konstruktören CG Pettersson, som debuterat i de stora sammanhangen (vann motorbåtstävling i Kiel med egenkonstruerade Vikingen) ett år tidigare, färdigställt en ritning till en 8,90 meter lång båt för Motoraktiebolaget Reversator där han blivit anställd.

Vem som köpte båten är inte bekant. En tidig ägare hette Thorén och han sålde i sin tur till ingenjör Yngve Engström i Nävekvarn som registrerade båten i Svenska Kryssarklubben och sannolikt låter göra den lilla bukten i listen på stäven för att fästa Kryssarklubbsmärket. Han äger båten under större delen av 1930-talet och under 2:a världskriget då Plurr gjorde tjänst som spanar- och ordonnansbåt.

Sedan blev det 1945.

”Vi har fått tag på en båt till pastorn!” Pastorn ifråga var komminister Torsten Arcini i Nyköpings östra församling och inte alls intresserad av båtar. Det var däremot hans båda söner och hustru Iris. Och det var sönernas tjat på gubbarna på Bröderna Nilssons båtvarv som nu givit resultat. Gubbarna berättade att varvet hade skött båten åt en herr Engström i Nävekvarn som nu skulle sälja. Bland annat hade de haft hand om den och iordningställt den efter tjänstgöring i kustförsvaret under kriget.

Carl-Eric, som var 17 år, kikade på båten och begav sig sedan raskt hem till pappa Torsten och förenade sig där med brodern i en övertalningskampanj utan dess like.

Pappan som hade sparat 3000 kronor för att åka med hustrun till Rom, vek sig för övermakten och för 2900 kronor köptes den stora båten med för en 17-åring på den tiden imponerande måtten 8,90 x 2,25 meter. Båten var då utrustad med en Volvo Penta A2 på12 hk som Carl-Eric skötte från första dagen.

Från första året var de ute under större delen av sommaren, varje år. Pappa, mamma och syster i ruffen, och Carl-Eric och hans bror på de smala britsarna under kapellet. Efter två eller tre år breddade han britsarna så att det skulle bli bekvämare att ligga på. Med sporadisk hjälp av brodern, var det Carl-Eric som hela tiden skötte om båten. Men även pappan lockades emellanåt in i det stimulerande arbetet ”Jag ville ju göra så mycket som möjligt och dessförinnan hade jag rustat ut en gammal träbåt till en kompis pappa. Så jag skrapade och tvingade ner min pappa som fick en skrapa och använda blåslampa och bränna bort all fernissa och sån där skit.”

När Carl-Eric själv bildade familj fortsatte de på samma vis med Carl-Eric och hans fru Inger och deras tre barn. ”Vi var ute varenda lördag och söndag. Så vi cyklade ner och innan ungarna kunde cykla så satt den ene bak på pakethållaren och den andre satt fram på styret på den där järnhistorian i nån speciell sits. Så jag åkte ner med ungarna och min hustru hade Cecilia, som hon heter, på akterhistorian.”

Plurr saknade vindrutor då Arcini köpte, men efter ”sju år i blåsten” monterades de första ”råttöronen” på, omkring 1948. Carl-Eric ritade dem själv och Holmgrens varv i Horn tillverkade och monterade dem. Efter fyra år tröttnade han på det lilla skydd de gav och ritade nya, rejält större, som byggdes av Söderkvists varv i Oxelösund. Under en period blev Carl-Eric utlokaliserad till Sundsvall med det statliga verk han var anställd av, och naturligtvis följde Plurr med så att de kunde botanisera i Bottenhavet längs Norrlandskusten.

Motor bytte han 1962 mot en Solo H82 och 1990 mot en Universal Atomic Four. Under årens lopp byggde Carl-Eric till i sittbrunnen och styrbrunnen för att anpassa för de omständigheter en växande familj som var ute hela somrarna krävde. Britsarna breddades ju redan tidigt. Sedan ändrades styrplatsen från en piedestal på styrbordssidan nära mellanskottet, till ratt på ruffskottets babordssida och en förarstol med förvaringslåda. Flera sittmöjligheter tillkom liksom diskbänk med avlopp m.m. Till skillnad mot många andra, förstörde han emellertid ingenting av den gamla inredningen, utan lade bara till. Ett undantag är ruffen som är helt och hållet ombyggd för att passa familjens sköna sommarstugeliv på sjön.

På ålderns höst började Carl-Eric få svårt att sköta sin ögonsten på det sätt han ville och försökte få någon annan att ta över. Så småningom kom han fram till att det allra bästa vore om den kunde tas över av Sjöhistoriska Museet och kontaktade föremåls intendent Eva Berglund-Törnblom. Dessvärre hade man där inga möjligheter att ta emot Plurr, men insåg samtidigt dess höga kulturhistoriska värde och lovade att återkomma. Hon hade nämligen en idé och slog en signal till sin vän Stefan Iwanowski på Heleneborgs Båtklubb – en klubb med rykte om sig att kunna ta god hand om den äldre fritidsbåtsflottan. Samtalet ledde fram till att Stefan samlade till ett möte på klubben med den öppna frågan: Kan vi ta hand om denna unika båt och sköta den åt Sjöhistoriska?

Nu några år senare ser vi tillbaka på en lyckad lösning för alla inblandade parter – inte minst för Plurr som nu åter plöjer böljorna och visas upp för en nyfiken allmänhet på utställningar, vid samlingar, festivaler och nöjesturer. Ett levande museum som är möjligt