På instrumentpanelen sitter en rund mässingsplåt. Den pryds av en femuddig stjärna och texten “Gösta Berg”. Det visar att båten såldes av den kända återförsäljaren AB Gösta Berg vilket bekräftas av att ritningen finns med i Pentas/AB Gösta Bergs katalog för 1947.
Så här berättar ägaren, Martin Wanngård om sin båt: En dag 1947 var min morfar Herman Seifert i Frihamnen. Han var skohandlare och hade samma sommar skaffat sig och familjen ett sommarnöje på Älgö utanför Saltsjöbaden. Kanske skulle han ta emot en skeppslast skor, kanske spanade han efter någon lämplig nöjesbåt. Familjetraditionen säger i vilket fall att hans blick föll på den lilla linjesköna båten och att affären strax var uppgjord. Han vilade inte gärna på hanen, min morfar.
Under åren fram till början av sjuttiotalet levde Pilen ett intensivt och tämligen hårt liv. Morfar Herman var ingen framstående sjöman och snart tog barnen över mer och mer av kaptenskapet. Både dottern Ally och sonen Bobo var habila sjömän men med tilltagande ålder, erfarenhet och äventyrslusta tänjdes gränserna för vilka båten ursprungligen var byggd. Sandhamn låg på knappa tjugo distansminuters avstånd från hemmahamnen och efter en dags vattenskidåkning tog man sig gärna en tur dit i sällskap med en dryg båtlast friska KSSS-ungdomar.
Det dröjde förstås inte länge förrän motorn behövde uppgraderas. Först till en B16 och senare, i samband med byte av hela skrovets botten, en B18. Men under alla år omhändertogs båten varje vinter av Sundells varv på Gåsö. Och det var nog tur det. Under sjuttiotalets senare del gled Pilen in i alla träbåtars skymningsland. Visserligen låg båten troget vid hemmahamnens brygga varje sommar men ålderskrämporna började hinna ifatt och alla små och stora skeppare hade skaffat egna familjer och nya leksaker. Mina egna tidigaste minnen av Pilen är en läckande båt med bubbligt däck, överlackade beslag och en motor som utvecklade nya intressanta åkommor för varje kort åktur runt Gåsö.
En sommar i början av åttiotalet låg Pilen i marvatten intill varvet på Gåsö en hel sommar och sedan kom båten inte i sjön mer. Jag rodde över till den stora, tomma varvslokalen då och då under de åren. Det var en udda scen med båten liggande ensam på slipen därinne i dunklet.
När Sundells var borta från Gåsö revs varvet och Pilen hamnade på min mors tomt. Hon kunde inte slitas från båten och hoppades i hemlighet att någon skulle bli intresserad av att göra den fin igen. Men det skulle dröja.
Någon gång strax före millennieskiftet blev jag bjuden på en båttur. Skepparen hette Mats Arrhenborg och båten hette Loris. Naturligtvis berättade jag för Mats om den lilla udda båten i familjen och samma vinter flyttade Pilen in i samma fabrikslokal som Loris. Nu skulle det renoveras.
Tio år senare hade jag inte lyckats åstadkomma något mer än en partiell isärplockning, sporadiskt renskrapande och, ja, inte mycket mer. Å andra sidan hade jag nu skaffat mig ett litet utrymme för andra lösningar och den 5 september 2010 rullade Pilen in hos Greger Andersson och hans kompanjon på Pampas marina. Mats Arrhenborg var också nöjd med att bli av med vraket. Så nöjd att han hjälpte till att introducera mig i Heleneborgs båtklubb med löfte om båtplats till sommaren efter.
Om båten någonsin blev klar, vill säga. Greger tog sig an renoveringsarbetet med liv och lust. Han såg framför sig en lustfylld process med det kosmetiska. Istället visade sig båten vara en lång mardröm av ruttna bord och knäckta spant. Så de båda båtbyggarna fick verkligen göra skäl för namnet.
Vintern 2010-11 måste ha varit ovanligt kall. Åtminstone minns jag den så eftersom jag tillbringade stora delar av den i ett mycket illa byggt båttält högst upp i sluttningen på lilla plan bakom klubbhuset på Långholmen. Där begick jag alla mina nybörjarmisstag på den helt trärena och nyuppbyggda båten. Oljande, fernissande, målande och diverse elektriska installationer; bara Gud vet hur oerfaren jag var och hur mycket jag fått rätta till i efterhand. Men varje sommar sedan 2011 har Pilen haft Pålsundet som hemmahamn och trivs alldeles utmärkt i Mälarens sötvatten.
Vi har alltid kallat Pilen för en skymnings- och stiltjebåt. I dag är båten visserligen många gånger mer vridstyv efter Gregers nåtlimning av friborden och går dessutom stadigare i sjön, nedtyngd av den större B20-motorn och annan litet modernare kringutrustning. Men när fan far i båtägaren och den överdimensionerade propellern tvingas upp förbi 4300 varv i minuten, slutar det halvplanande skrovet fungera enligt C.G. Pettersson beräkningar och planar som en hal säl på en berghäll. Propellern och det diminutiva rodret är då det enda som ännu biter tag i sjön och då vill det verkligen till att det är stiltje eller skymning. Helst både och.
